Spiritismen kastar ljus och fördjupar sig i de viktigaste aspekterna av Andens eviga liv, från dess ursprung, slutdestination och den oändliga vägen, så att säga, som förenar dessa med varandra. Som vi har lärt oss i tidigare avsnitt lever Anden växelvis i den fysiska och andliga världen tills Anden uppnått en utvecklingsnivå där fysiska reinkarnationer inte längre är nödvändiga. Med ljuset som Spiritismen kastar över vårt förstånd blir det plötsligt möjligt att börja beskåda och förstå det som tidigare varit dold i mörker och därav obegripligt. När man inte längre betraktar livet endast från ett materiellt perspektiv växer det fram helt nya insikter samtidigt som en rationell filosofi och vetenskap tar form. Det andliga elementet uppenbarar sig för oss.
I detta avsnitt ska vi gå igenom i korthet några aspekter relaterade till Andens fysiska existens och återkomst till den fysiska världen, frågor som vissa människor må någon gång ha undrat över troligtvis utan att kunna besvara dem. Vi utgår från Andarnas Bok (kapitel sju, del två):
361. Varifrån kommer till människan hennes moraliska egenskaper, goda eller dåliga?
“De tillhör Anden som är inkarnerad i henne. Ju renare Anden är, desto mer är människan benägen för det goda.”
361a. Det vill säga att en god människa är inkarnation av en god Ande och den lastbara människan av en onde Ande?
“Ja, men säg hellre en ofullkomlig Ande, annars skulle man kunna tro att det existerar Andar som alltid är onda, dem som ni kallar demoner.”
364. Är det samma Ande som ger människan de moraliska och de intelligenta egenskaperna?
“Säkerligen är det densamme och detta i förhållande till den grad, till vilken den har nått. Människan har inte två Andar inom sig.”
365. Hur kan det komma sig, att en del mycket intelligenta människor, vilket pekar på att högre utvecklade Andar är inkarnerade i dem, samtidigt är lastbara?
“Det beror på, att den inkarnerade Anden inte är tillräckligt ren och som människa ger han lätt vika för inflyttande av andra ännu orenare Andar. Anden framåtskrider genom en omärkbar uppåtgående marsch, men framåtskridandet sker inte samtidigt i alla avseenden. Under en period kan han avancera i vetenskap, under en annan i moral.”
Det är uppenbart att Andarnas lära utgår ifrån att Anden, med sin utveckling inom moral och intelligens, är grunden till alla egenskaper som en människa besitter och uppvisar under sin fysiska existens. Anden är orsaken, källan till allt, medan kroppen är ett medel som den använder sig av för att kunna vara verksam i och inverka på den materiella världen. Liksom ett musikinstrument består kroppen av alla nödvändiga delar för att kunna uppnå ett visst syfte. Utan musikerns talang i hantering av instrumentet kan ingen musik skapas. Likaså är det att utan en Ande som verkar på en fysisk kropp kan denna kropp inget åstadkomma. Det är dock av ytterst vikt, och förnuftet säger att på annat sätt inte kunde ha varit, att lika mycket som musikinstrumentets skick och dess beståndsdelar påverkar musikerns förmåga att uttrycka sina musikaliska färdigheter, så påverkar kroppen Anden och dess frihet att uttrycka sina anlag och natur i allra högsta grad. En relation av konstant och ömsesidig påverkan är ett faktum. Detta blir tydligare i de följande frågor och svar:
370. Kan man utifrån organens inflyttande, slutleda ett samband mellan utvecklingen av de cerebrala organen och ens moraliska och intellektuella förmågor?
“Blanda inte ihop orsak och verkan. Anden har alltid sina förmågor som är artegna, på så sätt att det inte är organen som ger dessa förmågor, utan förmågorna som stimulerar organens utveckling.”
370a. Enligt detta beror alltså mångfalden av förmågor hos människan enbart på Andens tillstånd?
“Att säga enbart är inte helt korrekt. Egenskaperna hos Anden, vilken kan vara mer eller mindre framåtskriden utgör grundregeln. Men man måste räkna med materians inflyttande, som i högre eller lägre grad försvårar utövandet av dessa förmågor.”
När Anden inkarneras, medför den vissa anlag, och om man antar att vart och ett av dessa är anslutna till ett motsvarande sinnesorgan i hjärnan, så blir utveckling av dessa organ en verkan och inte en orsak. Om förmågorna hade sitt ursprung i sinnesorganen, skulle människan vara en maskin utan fri vilja och utan ansvar för sina handlingar. Man skulle i så fall vara tvungen att medge, att de största genier; lärda poeter och konstnärer, är sådana genier bara för att slumpen har gett dem speciella sinnesorgan…En förmodan som blir ännu mer absurd, ifall man tillämpar den på moraliska egenskaper…Gör antagandet nu, i stället att de speciella sinnesorganen, ifall dessa nu existerar, är konsekutiva, alltså att de utvecklas genom övning av förmågan, liksom musklerna utvecklas genom rörelsen, så finner ni ingenting irrationellt där. Låt oss göra en trivial jämförelse, ty den är sanningsenlig: Man kan på vissa fysionomiska kännetecken identifiera en människa som är begiven på att dricka. Är det dessa tecken som gör henne till alkoholist eller är det alkoholismen som har gett upphov till dessa kännetecken? Man skulle kunna säga att, egenskaperna sätter en stämpel på sinnesorganen.
(Kardecs kommentar)
Många andra väldigt intressanta och viktiga ämnen hanteras i detta kapitel så som föreningen av själen och kroppen, abort, utvecklings- och psykiskstörningar och barndom. Dessa ska vi inte gå igenom här för att inte göra denna korta introduktion för lång. Därför ska endast två resterande ämnen i kapitel sju hanteras, varav den ena är jordiska sympatier och antipatier mellan inkarnerade andar. Denna aspekt av livet som de flesta människor kan relatera till förklaras av Spiritismen, liksom allt annat i den, på ett rationellt och sammanhängande sätt. Då den betraktar mänskliga företeelser utifrån ett andligt perspektiv, blir många hittills oförklarliga eller dåligt förklarade företeelser plötsligt begripliga för vem som helst.
386. Kan två varelser som har känt varandra mötas på nytt i en ny existens och känna igen varandra?
“Inte känna igen varandra men känna sig dragna till varandra. Och ofta har de intima förbindelserna som är grundade på en verklig kärlek ingen annan orsak. Två människor närmar sig varandra på grund av skenbart tillfälliga omständigheter, men som i verkligheten beror på attraktionen mellan två Andar som söker varandra i mängden.”
386a. Skulle det inte vara mera angenämt att känna igen varandra?
“Inte alltid. Minnet av förflutna existenser skulle ha större nackdelar än vad ni tror. Efter döden kommer de att känna igen varandra och de kommer att veta i vilka tider de varit tillsammans.”
387. Beror sympatin alltid på en tidigare bekantskap?
“Nej! Två Andar som förstår varandra söker varandra självklart, utan att de känt varandra som människor.
389. Varifrån kommer den instinktiva motvilja som vi känner för vissa personer vid första ögonkastet?
“Andar som hyser antipati mot varandra och som anar och känner igen varandra utan att behöva samtala.”
390. Är den instinktiva antipatin alltid ett tecken på en illasinnad natur?
“Två Andar är inte nödvändigtvis illasinnade, bara för att de inte sympatiserar med varandra. Antipatin kan ha sitt ursprung i en brist på likhet i sättet att tänka. Men allt eftersom de höjer sig, så utplånas skillnaderna och antipatin försvinner.”
Det sista ämnet som vi ska sammanfatta är av stort intresse, nämligen glömskan av de förflutna då Anden reinkarnerar. Vi väljer endast en de åtta frågorna som behandlar detta ämne, nämligen fråga 393 av Andarnas Bok:
393. Hur kan människan vara ansvarig för handlingar och friköpa sig från skulder som hon inte minns? Hur kan hon utnyttja den erfarenhet hon förvärvat i glömda existenser? Man skulle förstå att livets bedrövelser vore en lektion för henne om hon mindes vad som har kunnat förorsaka henne dem. Men eftersom hon inte minns detta, så är varje existens för henne som om det vore den första, och det är ju detsamma som att alltid börja om på nytt. Hur kan man förlika detta med Guds rättvisa?
“För varje ny existens har människan mer intelligens och kan bättre skilja mellan gott och ont. Vari skulle hennes merit bestå om hon mindes det förflutna? När Anden återvänder till sitt ursprungliga liv (det andliga) så upprullas hela hans förflutna liv inför honom. Han ser de fel som han begått och som är orsak till hans lidande och vad som skulle ha kunnat hindra honom att begå dem. Han förstår att den ställning som blivit honom given är rättvis och söker då den existensen som skulle kunna reparera den som just har tagit slut. Han söker prövningar liknande dem genom vilka han har passerat och kamptillfällen som han tror lämpliga för sitt framåtskridande. Han ber de Andar som är honom överlägsna att hjälpa honom i denna nya uppgift som han företar sig, ty han vet, att den Ande som ska ge honom som ledare i denna nya existens ska försöka att få honom att reparera sina fel genom att ge honom ett slags intuition av de fel som han begått. Denna intuition är tanken, det kriminella begär som kommer över er och vilket ni instinktivt motstår. För det mesta tillskriver ni detta motstånd de principer som ni fått av era föräldrar, men det är samvetets röst som talar till er. Denna röst är minnet av det förflutna, en röst som förmanar er att inte upprepa de fel som ni tidigare begått. Om Anden, då han inträtt i denna nya existens, tappert underkastar sig sina prövningar och motstår frestelserna, lyfter han sig och stiger högre i Andarnas hierarki, då han återvänder till dem.”
Även om vi under det kroppsliga livet inte har ett exakt minne av vad vi varit och vad vi gjort för gott och ont i tidigare existenser, så har vi intuitionen därav och våra instinktiva tendenser är en reminiscens av vårt förflutna. Mot dessa tendenser förmanar oss vårt samvete att kämpa, detta samvete som just är det beslutet som vi fattat att inte upprepa samma fel.
(Kardecs kommentar)