Reinkarnationen, eller mångfald av existenser, är en av Spiritismens viktigaste grundpelarna. Denna pelare, liksom de övriga, är inte en konsekvens av någon människas förutfattade teorier för att stödja olika hypoteser, utan resultatet av dels de högre Andarnas undervisning, dels Allan Kardecs långa arbete och studie. Bland annat i detta arbete tog Kardec emot ett mycket stort antal meddelanden från många olika Andar genom otaliga medier. Kardec analyserade och jämförde allt som kom från Andevärlden. Kardec skriver om det på inledningen till Evangeliet enligt Spiritismen:
“Överenstämmelse i Andarnas undervisning är alltså den bästa kontrollen av budskapen…Det finns bara en enda säker garanti för Andarnas undervisning och det är överensstämmelse som finns i de uppenbarelser som ges spontant och på olika platser genom ett stort antal från varandra oberoende medier. Det är tydligt att detta inte avser de meddelanden som är av underordnad betydelse utan de som är förknippade med själva principerna för läran.”
Utöver överenstämmelsen i Andarnas undervisning antogs aldrig något från den Andliga världen som en sanning förrän en kritisk granskning, grundad på det strängaste förnuftet och logik, samt att de inte stred på något sätt mot obestridliga observationer och fakta. Under Kardecs arbete fanns de högre Andarnas vägledning och stöd alltid närvarande för att säkerställa att Spiritismen kunde etableras på en orubblig grund. Detta tillvägagångssättet visar Kardecs och de högre Andarnas försiktighet och metodiskt noggrannhet under Spiritismens sammanställning.
Spiritismens acceptans och inordning av reinkarnationsläran som en väsentlig del av sin doktrin grundar sig inte endast på Andarnas undervisning utan även som en naturlig konsekvens samt en nödvändighet av Guds essentiella och nödvändiga egenskaper som Spiritismen så väl definierar (se avsnitt Gud). Utan reinkarnation kan man inte helt förklara eller förstå väsentliga delar av Guds skapelse utan att mer eller mindre avvika från någon eller några av hans nödvändiga egenskaper. Detta kommer att bli tydligare under utveckling av detta avsnitt. Vi börjar med fråga 171 (del 2, kapitel 4, av Andarnas Bok) och Kardecs kommentar:
171. På vad grundar sig dogmen om reinkarnationen?
“På Guds rättvisa och på uppenbarelsen, ty som vi ofta brukar upprepa: en god fader lämnar alltid en dörr öppen för sina barn, ifall de skulle ångra sig. Säger dig inte förnuftet att det skulle vara orättvis att beröva från den eviga lyckan alla dem, som inte haft möjlighet till att själva bestämma sig till förbättring? Är inte alla människor Guds barn? Endast bland egoistiska människor härskar orättvisan, det oblidkeliga hatet och de obönhörliga straffen.”
Alla Andar strävar mot fulländningen och Gud förser dem med medel att uppnå denna genom det fysiska livets prövningar. Men i sin rättvisa tillåter han att de i nya existenser utför det som de inte kunde göra eller avsluta i ett tidigare prov.
Det skulle inte stämma överens vare sig med Guds rättvisa eller med Guds godhet, att för evigt straffa dem som mot sin vilja, i den omgivning där de lever, har råkat ut för hinder som försenar deras fullkomning. Om människans öde skulle vara oåterkalleligt bestämt efter döden, så skulle inte Gud ha vägts alla handlingar med samma våg och han skulle inte ha behandlat dem opartiskt. Reinkarnationsläran, det vill säga, den lära som består i att medge att människan genomgår en rad av påföljande existenser, är den enda som överensstämmer med den idé som vi har om Guds rättvisa för de människor som befinner sig i en lägre moralisk ställning. Den är den enda som kan förklara framtiden för oss och ge oss en grundval för vårt hopp, eftersom den ger oss möjlighet att reparera våra brister genom nya prov. Det är vad förnuftet påpekar och vad Andarna undervisar.
Den människan som är medveten om sin underlägsenhet finner i reinkarnationslära ett trösterikt hopp. Om hon tror på Guds rättvisa, så kan hon inte räkna med att hon för evigt ska ha samma förutsättningar som de som handlat bättre än hon. Tanken på att hennes underlägsenhet inte för alltid berövar henne arvsrätten till det högsta goda och att hon kan uppnå detta med nya ansträngningar håller henne uppe och upplivar hennes mod. Finns det någon människa som, när livet närmar sig sitt slut, inte beklagar sig över att alltför sent ha förvärvat en erfarenhet, som hon nu inte ka ha nytta av? Men denna sena erfarenhet går inte förlorad utan kommer att bli till nytta i en senare existens.
(Kardecs kommentar)
Förståelsen av Guds nödvändiga och fundamentala egenskaper leder naturligtvis till acceptansen av reinkarnationsläran. Endast med utgångspunkten i dessa egenskaper kan Guds verk bli kända och förstådda av oss.
Spiritismen lär oss också att i universum finns det oändligt många bebodda världar där Anden kan reinkarnera beroende på dess utvecklingsgrad samt syftet som den specifika reinkarnationen må ha (soning, prövning eller mission). Jorden är endast en av dessa bebodda världar. Bland dessa världar finns det också olika utvecklingsgrader där Jorden, såsom andra världar, befinner sig bland de mest materiella och mest avlägsna från fullkomligheten. Liksom Andarna som ständigt utvecklas mot fullkomningen gör också dessa olika världar i Universum. Allt och alla i Guds skapelse är underkastade framåtskridandets lag.
Reinkarnationerna, genom att följa en progressiv bana, ger Anden alltid nya och individuellt anpassade möjligheter till att ta nya steg mot fullkomligheten. De fysiska existenserna är alltså en förutsättning för att Anden ska kunna uppnå sin högsta potential, både intellektuellt och moraliskt, samtidigt som Anden genom dessa olika existenser formar sin individualitet och verkställer vissa av sina uppgifter i universum som Guds intelligenta skapelser.
Det fjärde kapitlet i del två av Andarnas Bok fortsätter med att utveckla vidare olika delar relaterade till reinkarnationsläran. I kapitel fem görs det en något längre analys av temat, där ämnet behandlas på ett rationellt och väl strukturerat sätt. Därför återger vi vissa delar av detta så väl utarbetat kapitel:
“Då Andarna predikar dogmen om de fysiska existensernas mångfald, upplivar de alltså en lära som föddes i världens första tid och som till våra dagar har bevarats i djupet av många människors själ. Men de presenterar den för oss under en mer rationell aspekt, mer i enlighet med naturens progressiva lagar och mer i harmoni med Skaparens vishet, befriad från alla vidskepliga tillägg…”
Efter några rader in i kapitlet föreslår Kardec att för en stund bortse från Andarnas existens och uppenbarelser och deras påverkan i framläggningen av reinkarnations princip som Spiritismen grundar sig på. Istället undersöks ämnet från en filosofisk neutral mark där man jämför mångfald av existensernas princip och ett enda livs princip med varandra. Detta görs med utgångspunkten att man i vilket fall har en själ:
“Om vi håller med den allmänna tron att själen föds med kroppen, eller, vilket innebär detsamma, att den före sin inkarnation inte har något annat än negativa egenskaper, kan vi fastställa följande frågor:
1. Varför visar själen upp så många olika anlag oberoende av de idéer som den fått genom uppfostran?
2. Varifrån kommer vissa barns extranormala anlag vid späd ålder för en viss konst eller vetenskap, medan andra förblir inkapabla eller medelmåttiga under hela livet?
3. Varifrån kommer de medfödda eller intuitiva idéerna hos en del, medan andra helt saknar dem?
4. Vad är ursprunget hos vissa barn till dessa brådmogna instinkter till laster och dygder, dessa medfödda känslor av värdighet eller tarvlighet som kontrasterar mot den miljön i vilken de blivit födda?
5. Om vi bortser från uppfostran, varför är en del människor mer utvecklade än andra?
6. Varför finns det primitiva urinvånare och välutbildade människor?…Vilken filosofi eller teosofi, frågar vi, kan lösa dessa problem? Det finns ingen tvekan: antingen är själarna, när de föds, lika eller olika. Om det första är fallet, varför alla dessa olika anlag? Skulle man kunna säga att det beror på organismen? I så fall skulle det vara den mesta monstruösa och omoraliska lära man kan tänka sig. Människan skulle följaktligen inte vara mer än en maskin, en lekboll för materien. Hon skulle inte vara ansvarig för sina handlingar och hon skulle kunna skylla allt på sina fysiska defekter. Om de är olika, är det för att Gud skapade dem olika och i så fall, varför ge några denna medfödda överlägsenhet? Är en sådan partiskhet överensstämmande med hans rättvisa och med den kärlek som han hyser för alla skapade varelser?
Om vi däremot godtar en följd av tidigare progressiva existenser förklaras allt. Människorna föds med intuitionen av det som de redan lärt och är mer eller mindre framskridna alltefter det antal av existenser som de genomlöpt och beroende på om de är mer eller mindre långt ifrån utgångspunkten…Gud har i sin rättvisa inte kunnat skapa en del själar mer perfekta och andra mindre perfekta, men tack vare mångfalden av existenser står den olikhet som vi ser inte i motsats till den strängaste rättvisa. Allt beror på, att vi bara ser det närvarande, utan att lägga märke till det förflutna. Baseras detta resonemang på ett system, på ett ogrundat antagande? Nej, vi utgår från ett tydligt ovedersägligt faktum, det vill säga, olikheten i anlagen och i den moraliska utvecklingen. Vi kan se, att detta faktum inte kan förklaras av gällande teorier, medan förklaringen är enkel, naturlig och logisk, om vi tar vår tillflykt till en annan teori. Är det rationellt att föredra en teori som inte förklarar det framför en som förklarar det?
Vi har nu studerat själen i närvarande och förfluten tid. Om vi betraktar den med hänsyn till dess framtid, möter vi samma svårigheter.
1. Om det bara är vår nuvarande existens som ska bestämma vårt framtida öde, vilken är då ställningen i det framtida livet för vilden respektive den civiliserade människan?
2. Den människan som har arbetat hela sitt liv för att bättra sig, upptar hon samma plats på rangskalan som den som blivit efter, inte på grund av vårdslöshet utan därför att hon inte haft tid eller möjlighet att bättra sig?
3. Är den man som handlar fel, därför att han inte haft möjlighet att bli upplyst, ansvarig för ett sakläge som inte på något sätt berodde på honom?
4. Det arbetas för att upplysa människorna, moralisera dem, civilisera dem. Men för en som blir upplyst, dör dagligen miljontals innan ljuset har nått fram till dem, Vilket är dessas öde? Behandlas de som förtappade? I motsatt fall, vad har de gjort för att förtjäna samma rang som de andra?
5. Vilket öde får barn som dör vid späd ålder innan de kunnat göra varken ont eller gott? Om de befinner sig bland de utvalda, varför denna nåd utan att ha gjort något för att förtjäna den? Genom vilken privilegium befrias de från livets bedrövelser?
Finns det någon lära som ska kunna svara på dessa frågor? Godta mångfalden av existenser, och allt förklaras i enlighet med Guds rättvisa. Det som man inte har kunnat göra i en existens, det gör man i en annan och sålunda sker det, att ingen blir undandragen utvecklingens lag, att var och en blir belönad efter sin verkliga merit och att ingen blir utesluten från den högsta lyckan, som alla kan göra anspråk på, vilka hinder de än mött på sin väg. Dessa frågor skulle kunna multipliceras i det oändliga, ty de psykologiska och moraliska problem, som inte kan lösas på annat sätt än genom antagandet av existensernas mångfald, är oräkneliga.
Om vi liksom många andra har adopterat åsikten om existensernas mångfald, så är det inte bara därför att den härrör från Andarna, utan även därför att den synes oss vara den mest logiska och därför att endast denna löser problem som hittills varit olösliga.
Även om den hade blivit framställd för oss av en vanlig dödlig människa, så skulle vi likafullt ha accepterat och vi skulle inte ha tvekat en sekund att avstå från våra egna idéer…På samma sätt så skulle vi ha förkastat den, även om de härrört från Andarna, om de hade synts oss stå i motsats till förnuftet, såsom vi har gjort med många andra idéer, ty vi vet av erfarenheten, att man inte blint bör acceptera allt som härrör ifrån Andarna, liksom vi inte heller accepterar allt som kommer från människorna. Det som för oss mest talar för reinkarnationens idé är, framför allt, att den är logisk, och dessutom, att den är bekräftad av fakta, positiva fakta, och man kan även säga materiella fakta, vilka ett uppmärksamt och övertänkt studium kan avslöja för var och en som gör sig mödan att observera med tålamod och uthållighet, fakta som inte ger plats åt tvivel…Låt oss alltså i korthet erkänna, att läran om existensernas mångfald är den enda som förklarar det som utan denna är oförklarligt, att den är i högsta grad trösterik och i samklang med den strängaste rättvisa och att den är det räddande ankare som Gud i sin barmhärtighet har gett människan.”
Många de presenterade argumenten för reinkarnations princip i denna text skulle kunna utvecklas och fördjupas. Vi väljer dock att begränsa oss till att presentera dem på ett sammanfattat sätt fast med en uppmaning till dig som läser detta att på egen hand studera och reflektera över denna princip. Det finns så otroligt mycket belägg för att reinkarnation inte är en grundlös tro eller teori bland så många andra utan den är ett obestridligt faktum som konstateras oavsett om man närmar sig densamma från en filosofisk, vetenskaplig eller religiös utgångspunkt. Den finns så många spår av den genom hela historien i olika religiösa skrifter och filosofier. Utöver att söka på långt håll kan stort sett alla finna olika bevis för reinkarnationen i sitt eget liv, omgivning och erfarenheter. Sök och ni skall finna.
Utöver de argumenten som presenteras i denna text nämner vi endast några andra argument för reinkarnationen där det första argumentet är väldigt robust och helt och hållet vetenskapligt:
- Reinkarnation har studerats i över 50 år av bl.a. University of Virginia i USA (se inlägget dualism vs monism) där tusentals fall av reinkarnationer har noggrant dokumenterats.
- Minnen av tidigare existenser under hypnos.
- Déjà-vu stunder som de flesta människor har någon erfarenhet av. Dessa kan vara av olika karaktär, såsom en händelse som vi går igenom, en person som vi möter eller en plats som vi besöker för första gången i detta liv fast med en förnimmelse att det inte är första gången. Vi kan m.a.o. känna igen en plats som vi aldrig besökt, känna igen en händelse såsom vi har varit med om den förut, eller instinktiv känna en viss sympati (dragning) eller en antipati (aversion) mot en person som vi möter för första gången. Vi är långt ifrån att varken antyda eller påstå att all déjà-vu känsla indikerar minnen från en tidigare existens. Det är dock svårt att på något annat logiskt och rationellt sätt än reinkarnationsläran förklara vissa av dessa företeelser.