Inom Spiritismen kallas när en människa dör för desinkarnation vilket är motsatsen till när en människa föds då ordet inkarnation används. Döden innebär inget annat än det ögonblicket då förutsättningarna för det fysiska kroppens liv upphör att existera vilket leder till att själen lämnar densamma då den inte längre kan finna sin boning där. En människa kan i sin riktiga essens aldrig dö då den är en odödlig själ. Ande och själ är två ord som representerar en och samma sak enligt Spiritismen. De är universums intelligenta varelser. Man brukar dock använda ordet själ då man syftar på Andar som befinner sig i en kroppslig existens, alltså är inkarnerade, medan ordet Andar används då dessa inte är inkarnerade, m.a.o. befinner sig i den Andliga världen.
När Anden återkommer från den andliga världen till en ny fysisk existens används ordet reinkarnation vilket för Anden innebär att inkarnera på nytt.
Spiritismen grundar sig bl.a. på Andens eviga liv, växelvis inkarnerad och desinkarnerad tills fler reinkarnationer inte längre är nödvändiga. Desinkarnationen betraktas därav som en naturlig företeelse som betraktas utifrån ett andligt perspektiv. Det är inte med sorg och desperation som vi ser oss själva, en älskad närstående eller vän lämna den fysiska existensen. Säkra som vi är på Andens odödlighet ser vi på desinkarnationen som en frigörelse från det fysiska höljet som vi kallar kropp. Utan att säga adjö säger vi istället på återseende. Med förtröstan i Guds rättvisa, godhet och barmhärtighet vet vi att inget händer utan en mening. Trots att vi naturligtvis kan känna en stor saknad efter våra älskades närvaro vet vi att denna separation endast är tillfällig. Samtidigt lär Spiritismen oss att fast man befinner sig i olika dimensioner (fysisk eller andlig) kan man fortfarande ha en relation till varandra och i vissa avseende till och med en närmare sådan än den som man hade under den tiden man levde tillsammans i den fysiska världen.
Utifrån Andens perspektiv före, under och efter desinkarnationen har Spiritismen väldigt mycket att lära oss. Frågorna och svaren nedan är hämtade från Andarnas Bok (Kapitel 3 del 2):
150b. Tar själen ingenting med sig från den här världen?
“Ingenting mer än minnet och en önskan att komma till en bättre värld. Detta minne är behagligt eller smärtsamt beroende på hur man har använt livet. Ju renare själen är, desto bättre förstår den, hur obetydligt det är, det som den lämnar på jorden.”
154. Är separationen av själen och kroppen smärtsam?
“Nej. Oftast lider kroppen mer under livet än i dödsögonblicket, själen deltar inte alls. De lidanden som ibland upplevs i dödsögonblicket är en njutning för Anden som ser slutet på sin landsförvisning nalkas.”
155. Hur går separationen av själen och kroppen till?
“När banden som höll själen kvar går sönder, frigör den sig från kroppen.”
Spiritismen lär oss att denna separations process är i allra högsta grad relaterad till hur Anden levde den fysiska existensen som den nu lämnar. Allan Kardec skriver om det i en kommentar till fråga 155a:
“Under livet är Anden fäst vid kroppen med sitt halvt materiella hölje eller perispirit. Döden är förstörelsen av kroppen men inte av detta andra hölje som skiljer sig från kroppen, när det organiska livet upphör i denna. Observationen bevisar att frigörelsen av individens perispirit i dödsögonblick inte slutför sig plötsligt. Den åstadkommes gradvis och med en långsamhet som varierar från individ till individ. Hos en del går ganska fort och man kan säga, att dödsögonblicket är stunden för frigörelsen, nästan omedelbar. Men hos andra, särskilt hos dem vilkas liv har varit fullständigt materiell och sensuellt, går frigörelsen mycket långsammare och dröjer ibland dagar, veckor, och till och med månader. Detta innebär inte att kroppen har den minsta vitalitet eller möjlighet att återvända till livet, utan bara att det finns kvar ett lätt samband mellan kroppen och Anden, vilken alltid är i proportion till den betydelsen som Anden under jordelivet har tillskrivit materien. Det är helt rationellt att tänka, att ju mer Anden har identifierat sig med materien, desto mer lider den när den skiljer sig från denna. En intellektuell och moralisk aktivitet och upplyftande av tankarna åstadkommer däremot en början till befrielse till och med medan kroppen ännu lever, och när döden kommer, är frigörelsen nästan ögonblicklig. Detta är resultatet av de studier som gjorts hos alla de individer som observerats i dödsögonblicket. Dessa observationer visar även att det samband som hos vissa individer behålls mellan själen och kroppen ibland är mycket smärtsamt, eftersom Anden kan uppleva fasa på grund av förruttnelsen. Detta fall är exceptionellt och utmärkande för vissa typer av liv och död. Det kan inträffa hos en del självmördare.”
Av Kardecs kommentar ovan börjar vi förstå kopplingen mellan Andens tillstånd efter desinkarnationen och hur densamme levde den fysiska existensen som den nu lämnar. Det är viktigt att påminna oss om att Kardec studerade grundligt olika andliga manifestationer och fenomen genom ett stort antal medier under ca. 15 år. Han fick under dessa år ta emot oräkneliga meddelanden från andevärlden både i mediernas närvaro och från ett stort antal medier och grupper i hela världen. Genom att analysera, granska och jämföra dessa meddelanden med varandra och med resultaten av sina observationer och studier, började en robust och välgrundad förståelse bildas om desinkarnationen, och detta under den direkta vägledning av de högre Andarna som ansvarade för Spiritismens etablering. En sådan enastående och rationell förståelse som inte byggdes ovanpå mänskliga teorier och hypoteser, utan från otaliga röster från den andliga världen som låter oss, för tillfället inkarnerade Andar, i förväg veta vad som vi kan förvänta oss att själva uppleva vid och efter vår egen desinkarnation. Vem är bättre lämpade till att uppenbara för oss dessa sanningar samt vägleda oss i detta avseende än Andarna själva?
De högre Andarnas undervisning lägger grunden till en djupare och mer korrekt uppfattning av Guds lagar beträffande inkarnationer, desinkarnationer och reinkarnationer, vilka egentligen representerar olika faser av Andens odödliga liv i sin vandring mot fullkomligheten. Samtidigt får vi genom denna undervisning en mycket viktig påminnelse, varning och vägledning redan under vår fysiska existens då vi med dessa nyvunna kunskaper kan med visdom förbereda oss för det oundvikliga ögonblicket. Spiritismen lär oss m.a.o. dels den enorma betydelsen med att sträva efter och leva vår fysiska existens i enlighet med Guds lagar dels att betrakta desinkarnationen utan fruktan. Den naturliga konsekvensen av denna påverkan är en fysisk existens med större sannolikhet för harmoni och sinnesfrid och som följd lycka.
159. Vilken känsla får själen i det ögonblicket när den förstår att den är i Andevärlden?
“Det beror på. Om du har gjort ont av begär att göra ont, skäms du i detta ögonblick för vad du gjort. För den rättfärdige förhåller det sig saken mycket olika: han känner sig befriad från er stor börda eftersom han inte fruktar någon granskande blick.”
163. Upplever själen omedelbart medvetande om sig själv, när den lämnar kroppen?
“Omedelbart medvetande är inte rätta uttrycket, ty under en viss tid känner den sig förvirrad.”
164. Upplevs den förvirring som följer på avskiljandet mellan kropp och själ lika intensiv och lika lång av alla Andar?
“Nej, det beror på deras utvecklingsnivå. Den som redan är utvecklad känner igen sig nästan omedelbart, ty den har skilt sig från materien redan under det kroppsliga livet, medan den sinnliga människan, vilkens samvete inte är rent, under mycket längre tid bevarar materiens intryck.”
165. Har kännedom om spiritismen något inflyttande på den mer eller mindre långa varaktigheten av förvirringstillståndet?
“Mycket stort inflyttande, ty Anden förstår i förväg sin situation. Men utövandet av det goda och samvetets renhet är det som inverkar mest.”
Desinkarnationen är en helt naturlig företeelse. Det är något som Spiritismen betonar i alla sina böcker och finns inristade i sina mesta elementära grunder. Inte längre någon tvivel kan finnas när Andarna av människorna själva, de som har levt på jorden vid vår sida eller i ett tidigare skeende i historien, visar att de fortfarande existerar och att deras individualitet är lika mycket ett faktum nu så som under den tiden de fanns inkarnerade. Hur kan man tveka eller tvivla när Gud i sin ojämförlig godheten och förbarmande uppenbarar för oss en hel värld av liv och varelser där vi alla växelvis bebor? Slöjan lyfts plötsligt undan och under den ser vi att inget tar slut med döden utöver den fysiska kroppen. Liv i olika former och dimensioner är vad vi ser. Själen är oförstörbar och den vandrar vidare tillbaka till den världen som den egentligen tillhör, nämligen Andevärlden. För hur länge till kommer vi att betrakta och begränsa vår individualitet till en enda och dessutom så kort fysisk existens? För hur länge till kommer vi att se på döden som ett avslut på vår individualitet liksom en ljuskälla som släcks för alltid? Nej, inget oåterkalleligt avslut av vår individualitet efter en enda existens, utan en andlig individualitet som formas genom otaliga fysiska existenser. I oändlighet och för oändligheten har Gud skapat. Vi kommer aldrig att förstå och kunna bedöma hans skapelse om vi inte lär oss det. Etableringen av Spiritismen på jorden är ett verk av Försynen då tiden är kommen för att förverkliga det som Jesus själv lovade oss, nämligen den utlovade tröstaren, som han sammanfattade med dessa ord:
“Om ni älskar mig, kommer ni att hålla mina bud. Jag ska be Fadern och han ska ge er en annan tröstaren, som ska vara hos er för alltid. Sanningens Ande. Världen kan inte ta emot den, ty den varken ser eller känner den. Men ni kommer att känna honom, ty han kommer att stanna mer er och ska vara med er. Men tröstaren, den heliga Anden som Fadern ska sända i mitt namn, han ska lära er allt och påminna er om allt jag sagt er.” (Johannes 14:15,16,17,26)
“Spiritismen förverkligar det som Jesus sagt om den utlovade tröstaren och ger vetskap om fakta som gör att människan vet varifrån hon kommer, vart hon går och varför hon är på jorden och erinrar henne om de verkliga principerna i Guds lag samt tröstar henne med tron och hoppet.” (Evangeliet enligt Spiritismen, Kap 6.4)