De högre Andarna i svaret på frågan 648 av Andarnas Bok säger att rättvisans, kärlekens och barmhärtighetens lag är den viktigaste av alla lagar och att det är genom den som människan mest kan avancera i det andliga livet, då den är en sammanfattning av alla andra. Denna lag behandlas i kapitel 11, del tre av Andarnas Bok.
873. Ligger känslan av rättvisa i naturen eller är den resultatet av förvärvade idéer?
“Den ligger så mycket i naturen, att ni blir upprörda vid tanken på en orättvisa. Det moraliska framåtskridandet utvecklar utan tvivel denna känsla, men den ger den inte. Gud har lagt den i människans hjärta. Det är därför som ni ofta hos enkla och primitiva människor finner riktigare idéer om rättvisan än hos dem som har mycket vetande.”
874. Om rättvisan är en naturlag, hur kommer det sig då att människorna förstår den på olika sätt och att en finner rätt, det som förefaller en annan orätt?
“Det beror på att man ofta blandar in passioner, som förändrar denna känsla, liksom de flesta andra naturliga känslor, och gör att mar ser sakerna från en felaktig synpunkt.”
875. Hur kan man definiera rättvisan?
“Rättvisan består i respekten för allas rättigheter.”
875a. Vad bestämmer dessa rättigheter?
“De bestäms av två ting: den mänskliga lagen och den naturliga lagen. Eftersom människorna har gjort lagar, anpassade efter sina sedvänjor och sin karaktär, har dessa lagar fastställt rättigheter, som har kunnat variera med kunskapens framsteg. Tänk bara, om era lagar av i dag, som ännu är ofullkomliga, skulle godkänna samma rättigheter som under medeltiden. Dessa föråldrade lagar, som synes er ohyggliga, ansågs rättvisa och naturliga på den tiden. Den rätt som fastställs av människorna är alltså inte alltid överensstämmande med rättvisan. Den reglerar för övrigt endast vissa sociala förhållanden, medan det i privatlivet finns en mängd handlingar, vilka endast lyder under samvetets domstol.”
876. Vid sidan av den rätt som är sanktionerad av den mänskliga lagen, vilken är utgångspunkt för den rätt, som har grunden på den naturliga lagen?
“Kristus har sagt er det: “Handla mot andra, så som ni skulle vilja att de handlade mot er.” Gud har lagt regeln för all verklig rättvisa i människans hjärta, genom vars och ens önskan att se sina rättigheter respekterade. I osäkerheten om hur hon bör handla mot en medmänniska i en given situation, behöver människan bara fråga sig, hur hon skulle vilja att man handlade mot henne under liknande förhållanden. Gud skulle inte ha kunnat ge henne en säkrare vägvisare än hennes eget samvete.”
Kännetecken på den verkliga rättvisan är faktiskt, att vilja för andra det som man skulle vilja för sig själv, och inte att vilja för sig själv det som man skulle vilja för andra, vilket inte alls är samma sak. Genom att ta sin personliga önskan som modell eller utgångspunkten, eftersom det är naturligt att inte vilja sig själv något ont, är man säker på att aldrig vilja något annat än gott för sin nästa. I alla tider och i alla trosåskådningar har människan alltid försökt att göra sin personliga rätt gällande. Det sublima i den kristna religionen består i att ta den personliga rätten som grund för medmänniskans rätt.
(Kardecs kommentar)
Observera att båda lärosatserna: “Älska din nästa som dig själv” och “Handla mot din nästa som du skulle vilja att den handlade mot dig” har verb böjda i imperativ, alltså “älska” och “handla”. De uppmanar oss till aktivitet och initiativtagande. De är inte underordnade några som helst villkor. De är inte bara en uppmaning till rätt uppförande i ett jordiskt perspektiv utan de omfattar livets samtliga händelser var vi än befinner oss. Utan att förstå och tillämpa Guds lag av rättvisa, kärlek och barmhärtighet i hela sin utsträckning kommer vi aldrig att kunna leva lyckligt och i harmoni, vare sig i den fysiska eller andliga världen.
879. Hur skulle den människas karaktär vara, som praktiserade rättvisans i hela dess renhet?
“Den sant rättfärdige, efter Jesus exempel. Ty han praktiserade också kärleken till nästan och barmhärtigheten, utan vilka det inte finns verklig rättvisa.”
886. Vilken är den sanna betydelsen av ordet barmhärtighet så som Jesus förstod det?
“Välvilja gentemot alla, överseende med andras brister, förlåtelse för oförrätter.”
Kärlek och barmhärtighet är komplement till rättvisans lag, ty att älska sin nästa, det är att göra honom allt gott som står i vår makt och som vi skulle vilja att man gjorde mot oss. Detta är betydelsen av Jesus ord: Älska varandra som bröder. Barmhärtigheten, enligt Jesus, är inte begränsad till allmosan. Den omfattar alla förhållanden som vi har med våra medmänniskor, de må vara oss underlägsna, lika eller överlägsna. Den föreskriver oss överseende emedan vi själva har behov därav. Den förbjuder oss att förödmjuka den olycklige, i motsatts till vad som ofta sker. När en rik människa presenterar sig, har man för henne tusen hänsynstaganden, tusen artigheter. Om hon är fattig, tycks man inte ha behov av att besvära sig för henne. Ju mer beklagansvärd hennes situation är, desto försiktigare bör man tvärtom vara att inte öka hennes olycka genom förödmjukelse. Den verkligt goda människan försöker höja den lägre stående människan i hennes ögon genom att minska avståndet mellan dem.
(Kardecs kommentar)
Spiritismen utvidgar vår förståelse av ordet barmhärtighet till att omfatta utöver den materiella barmhärtigheten, som de flesta människor kan relatera till, även den moraliska. Den moraliska barmhärtigheten är i sin natur mycket mer omfattande och rik av nyanser till skillnad från den materiella då alla människor är i stånd av att utöva densamma medan den materiella barmhärtigheten beror på så många olika omständigheter. Så uttalar sig en högre utvecklade Ande om det i boken Evangeliet enligt Spiritismen (Kap. 13.9):
“Jag önskar att ni fullt ut skall förstå vad moralisk barmhärtighet är, den som var och en kan utöva, som i materiellt hänseende ingenting kostar men som däremot är ganska svår att förverkliga.”
Den moraliska barmhärtigheten kan utövas bl.a. med ord, tankar och handlingar. Den kan utövas i oräkneliga olika situationer i livet, gentemot alla tänkbara människor och utryckas på så många olika sätt, såsom genom att visa överseende, förlåta, lyssna, tystna, vara behjälplig, visa hänsyn, mm.. Den som verkligen vill utöva den moraliska barmhärtigheten kommer att alltid finnas i sin vardag otaliga tillfällen att göra det.
Låt oss betänka att denna lag som Spiritismen kallar rättvisans, kärlekens och barmhärtighetens lag är i sin essens en enda lag trots att den består av tre ord, nämligen rättvisa, kärlek och barmhärtighet. Om vi verkligen vill förstå och framför allt tillämpa den måste vi, liksom Kardec skrev ovan, ha i åtanken att dessa tre begrep bildar tillsammans en och samma grund, en och samma enhet. De kompletterar varandra och människan kan endast tillämpa denna lag i sin helhet då dessa finns i perfekt balans i ens tankar, känslor och gärningar. Rättvisan utövad allena, även om den i sig är otvivelaktigt ett starkt tecken på framsteg, skulle kunna vara en passiv handling där man endast respekterar andras rättigheter genom att inte göra något övertramp på sina medmänniskors rättigheters sfär. Det skulle kunna sägas för enkelhets skull att man då utövar endast en tredje del av lagen. Med barmhärtigheten tar människan däremot ett steg längre och blir aktiv och agerar. Ens förståelse av rättvisa utvidgas och man aktivt söker de tillfällena för att visa det med sina tankar och handlingar. I detta stadie utövar man två tredje delar av denna lag. När kärleken adderas till rättvisan och barmhärtigheten har man tagit det sista och viktigaste steget i denna lag. För om rättvisan handlar om att identifiera och respektera andra människors rättigheter, och om barmhärtigheten handlar om att agera, så är kärleken den inre och gudomliga känslan som helgar våra gärningarna begångna genom barmhärtigheten. Det är kärleken som succesivt fullkomnar vår känsla av rättvisa och utrycker sig genom barmhärtigheten.
887. Jesus har också sagt: “Älska era ovänner.” Men, är inte kärleken till våra ovänner stridande mot våra naturliga tendenser, och beror inte ovänskapen på bristande sympati mellan Andarna?
“Naturligtvis kan man inte känna en öm och passionerad kärlek för sina ovänner. Det är inte det som han velat säga. Att älska sig fiender, det är att förlåta dem och återgälda dem med gott för ont. Därigenom blir man dem överlägsen. Genom hämnden placerar man sig under dem.”
Efter denna korta och enkla sammanfattning blir det enkelt att förstå varför de högre Andarna sa till Kardec att rättvisans, kärlekens och barmhärtighetens lag är den viktigaste av alla lagar och att det är genom den som människan mest kan avancera i det andliga livet. Den är den nödvändiga motvikten till den intellektuella utvecklingen. Att förstå och tillämpa denna lag i sin helhet skulle kunna jämföras med att inneha en kompass vars pekaren alltid leder oss mot det mesta korrekta uppförandet gentemot Gud, våra medmänniskor och oss själva. Allteftersom vi bättre förstår och tillämpar denna lag ökar vår moraliska utveckling. Och inte minst, allteftersom de mänskliga lagarna reformeras och börjar efterlikna denna gudomliga och universella lag, utvecklas och förbättras de förhållandena som råder i den fysiska världen då de leder oundvikligen till sann och varaktig utveckling, fred och lycka. De högre Andarna själva påpekar, alla andra naturlagar är en sammanfattning av denna. En oändligt kärleksfull, rättvis och barmhärtig Gud har i alla universella lagar, så väl i det stora som i de allra minsta detaljerna, följt principer som utgår från själva kärlek, rättvisa och barmhärtighet. Vi som Andar kan endast uppnå fullkomligheten när alla våra handlingar, tankar och känslor blir perfekt integrerade i denna lag.
På kommentaren gjorde av Kardec på fråga 918 av Andarnas Bok kan man läsa om vad som kännetecknar en människa som strävar efter att utöva rättvisans, kärlekens och barmhärtighetens lag:
“Den verkligt godhjärtade människan är den som praktiserar rättvisans, kärlekens och barmhärtighetens lag i dess högsta renhet. Om hon rannsakar sitt samvete om de handlingar som hon utfört, frågar hon sig om hon verkligen inte alls har kränkt denna lag. Om hon inte alls gjort något ont. Om hon har gjort allt det goda som hon har kunnat. Om ingen kan beklaga sig över henne, kort sagt, om hon har gjort mot andra vad hon vill att de skall göra mot henne.
Den människan som är genomträngd av barmhärtighetenskänsla och kärlek till nästan gör det goda för det godas skull, utan att förvänta något i gengäld, och offrar sitt personliga intresse för rättvisan. Hon är god, människovänlig och välvillig mot alla, utan att fästa sig vid ras eller trosåskådning. Om Gud har gett henne makt och rikedom, betraktar hon dessa ting som ett anförtrott gods, vilket hon bör använda i det godas tjänst. Det gör henne inte fåfäng, ty hon vet att Gud som har gett henne detta kan dra tillbaka.
Om samhällsordningen har gjort människor beroende av henne behandlar hon dem med godhet och välvilja eftersom de är hennes likar inför Gud. Hon använder sin auktoritet för att höja deras moral, inte för att krossa dem genom sitt högmod. Hon är överseende med andras svagheter, ty hon vet att hon själv har behov av överseende, och hon tänker på dessa ord av Kristus: “Den som är utan synd, må kast den första stenen.” Hon är inte alls hämndlysten. Enligt Jesu exempel, förlåter hon oförrätterna och minns bara välgärningarna, ty hon vet att hon skall bli förlåten såsom hon själv har förlåtit. Hon respekterar hos sina medmänniskor alla de rättigheter som naturens lagar föreskriver, så som hon skulle vilja att man respekterade dem beträffande henne.”